Livet är bra!

Livet är inte en dans på rosor. Man möter många svårigheter och man har riktigt dåliga dagar. Men på det stora hela så är livet bra.

Jag njuter av mitt liv! Tar vara på varenda sekund som får mig att må bra.

Jag är glad att jag valde att fortsätta när jag var som svagast. Det hade lika gärna kunnat vara slut för längesen, men jag stannade och jag har upplevt så mycket fantastiska saker. Jag ångrar mig inte.

Life is what you make of it - och jag väljer att sträva efter att må bra! ♥

Framsteg

Jag har varit väldigt sjuk. Jag är fortfarande sjuk, men jag har kommit otroligt långt!

Några av mina framsteg är:
Jag har slutat skära mig.
Jag vågar vara ensam hemma.
Jag klarar av att gå och handla.
Jag gömmer mig inte lika mycket i sängen.
Jag är inte alls lika hypokondrisk.
Jag är i princip fri från panikångest.
Jag är inte så impulsiv.
Jag är mer utåtriktad och social.

Osv. Mitt liv är helt enkelt mycket bättre!

Sanningar eller demoner.

Det är inte lätt att behöva fightas med sina demoner varje dag. Det finns ju trevligare saker att lägga sin energi på. Men ibland så har man inget val.

Det är rädslor som jag ser i allt. Det är känslor som är svåra att styra. En tomhet i bröstet som inte vill ge sig. Ångest. Förhöjd puls. Dissociationer. Svårt att andas. 

Jag känner mig oduglig, jobbig och jag känner att ingen vill veta av mig. 

Det är svårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det jag känner. 

Jag överanalyserar. Eller gör jag verkligen det? Jag kanske ser sanningen, men är så rädd för den att jag skyller på överanalys. För att försöka lätta på rädslan? Jag vet inte. Jag vet ingenting. 

Jag vågar inte fråga rakt ut. Jag väver in allt i allting så att min osäkerhet inte ska synas för mycket. Jag vet att jag inte kan dölja den helt.. 

Relationer är svåra. Jag vet inte hur man gör. 

Tröttheten & ångesten

Trött, tröttare & sen jag.

Jag drunknar i mina egna ögon. Hjärnan är full av bomull och ångest. Ryggen gör ont. Jag spänner mig så att jag inte kan stå, sitta eller ligga normalt.

Det är dags att göra något åt min medicinering. Eftersom att depressionen är mycket bättre men ångesten högre måste något göras innan jag hamnar i samma gamla karusell igen.

Jag förstår mig inte på min ångest. Den har absolut ingen anledning att finnas här hela tiden. Jävla GAD. Den är för tillfället jobbigare än borderlinen.

Ångest, ångest, ångest. Vill min kropp inte må bra? Jag undrar... Jag vet vad jag vill, men jag känner mig motarbetad av mig själv.

Kass.

Att finna en mening med allt.

Hur kommer man framåt?
Hur hittar man sin plats här i världen?
Hur hittar man meningen med livet?

Frågor på frågor. Tusentals, miljontals frågor. Mitt huvud består nästan bara av frågor. Självklart finns det svar på det mesta, men det finns onödigt många frågor utan svar.
Fast jag tror att många av dom svaren finns, om jag bara vågade ställa dom högt - till rätt personer.

Jag är inte ensam om att ha det så här. Ett huvud som är fullt av sådant jag inte har så mycket nytta av. Saken är, att det finns otroligt mycket bra däruppe också. Men det kvävs av alla frågor och rädslor, rädslor får vi inte glömma!

Så hur klarar man av att leva med allt det här? Hur orkar man se förbi skiten som bara växer? Frågor återigen. Det finns inget slut på eländet.

Jag försöker att välja. Välja det som får mig att må bra, även om det är för stunden. Och jag mår bättre, det finns ingen tvekan om den saken. Jag är inte samma person som jag var för bara två år sedan. Framsteg, stolthet, lycka.

Men ibland orkar man inte bryta sig igenom sitt eget huvud, och det är OK!
Man kan inte må bra alla dagar. Ibland måste man tillåta skiten att få finnas en stund. Hur kan man annars veta att man egentligen är glad? Finns inga motsatser.. då blir det bara en dimma av ingenting.

Och som vanligt så tappar jag tråden. Jag har aldrig varit bra på det här med koncentration.

Jag är en tänkare, en drömmare. Jag lever för mycket i mitt eget huvud. Det är något som jag måste kämpa med. Det är något jag VILL kämpa med. För jag ser faktiskt en mening med mitt liv. Hur obetydlig jag än är för den här världen, så vet jag att jag har människor i mitt liv som jag betyder något för. Därför orkar jag.

Ett litet inlägg

Om jag ska ge mig på att blogga igen så tänker jag inte skriva varje dag.
Det blir inte lika ytligt. Det blir lite djupare och allvarligare.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva just nu. Så jag sätter en liten punkt.